Jon v2

Igår och idag har jag sammanlagt lyssnat på "Further North" (Johnathan Rice) minst 8 gånger. Förmodligen fler än så. Keep in mind att jag upptäckte skivan och Johnathan i så sent som i torsdags. Det var längesen jag föll för någonting jag aldrig hört förut så omedelbart. Jag beställde ett fysiskt exemplar igår förmiddag tillsammans med "Acid Tongue" - (Jenny Lewis) och "Colonia" (A Camp).

Här kommer några bilder från mina morgonpromenader. Jag är inte en fotograf - jag bara riktar kameran och tar kort utan att lägga ner så många sekunder på att ordna så att det blir bra. Dessutom är dessa bilder tagna med mobilkamera. Så. Nu har ni inte så höga förväntningar. Jag bör också tillägga att det var sjukt mycket vackrare än så här. Färgerna var starkare och tog mer plats osv osv.

Till och med den 14 juli finns dokumentären Trädälskaren att se på  svtplay. Jag såg den alldeles nyss och den satte en mängd tankar och funderingar i huvudet på mig. Längtar lite tillbaka till Nämforsen. Längtar till Allvaret, till Skåne, till Gotland. Framförallt påmindes jag hur mycket mina sommarpromenader tidigt, tidigt på morgonen verkligen betyder för mig.

Jag håller på att kväva en nattfjäril. Det blir en långsam död där under glaset. Jag sitter för mig själv och skrattar småputtrigt men oerhört elakt. Den här nattfjärilen (som jag inte namngett eftersom jag vill hålla mig emotionellt distanserad) får inatt symbolisera allt jag vill bli av med.
Jag har inte ett dugg dåligt samvete.

Firar ett positivt möte på Arbetsförmedlingen med en skön låt:
Grizzly Bear - "Two Weeks"

Den här dagen såg jag Carolina Wallin Pérez, Adam Heldring, Titiyo och Anna Ternheim.
Jag är ett Kentfan. Jag tycker om allt dom gjort från och med Isola. Carolina Wallin Pérez har en Kentcoverskiva på gång och hela hennes gig bestod av Kentlåtar i lite jazzig tappning. Blev lite överraskad av att se Joakim Simonsson sitta vid tangenterna. Det hursomhelst najs.
Adam Heldring var väl avkopplande och bra. Men jag fastnade inte vid någon melodi eller någon sång och tappade lite intresset efter några låtar. Kul att se honom ändå eftersom han verkar vara på gång.
Titiyo fastnade heller inte. På scenen verkade dom ialla fall ha feeling och jag blev överraskad av att se att hon tagit med sig Goran Kajfes. Men precis som med Heldring blir det ingen konsert jag kommer att lägga på minnet.
Kvällen avslutades med Anna Ternheim. Det satte intryck. The Tiny fanns representerade i hennes band (Leo och Ellekari var där, kanske även Johan?).

Nu är jag trött i benen och fötterna och ska vila kroppen lite grann. Men på tisdag så dyker jag ner till Café Sylvia för att se WRQ igen.

Timbuktu & Damn! var kvällens enda för min del. Syrran tog studenten så fokus låg annanstans än att dra sig ner i regnet för att se någonting man bara kanske ville se. Timbuk ville jag däremot se. Sett dom tidigare. Så jag visste vad jag skulle få. Det var kärleksfullt drag och sväng. Kul var dessutom att dom bakade in Helt Off-hits i låtlistan.
Sitter nu alldeles varm i fejan och trött. Men det är ingenting jag tänker gå in på vidare. Imorgon är en annan dag, som Niklas Strömstedt sjöng.

Idag var det Adiam Dymott och Yvonne som gällde för min del. Det var i Rothoffsparken och det var mycket folk. Adiam Dymott började spela medan molnen sakta glesnade. Stencool attityd och musik. Publiken kunde väl kanske varit lite mer generös i sitt genmäle, speciellt där bak där jag stod. Om det inte krockar med något annat kommer jag absolut att se Adiam på Arvika också.
Var inte så mycket till musiklyssnare på nittiotalet och gav därför inte Yvonne någon chans då. Har aldrig riktigt fastnat för det studioinspelade materialet jag hört. Men jag blev riktigt peppad efter den här spelningen. Ljudbilden, attityden och cleana slingor gjorde spelningen till en jag kommer att minnas. Henric de la Cour kommer undan med en och annan tvivelaktig ton, men man övertygas av hans coolhet.
Slank förbi Fristadstorget och hörde dom två sista låtarna som Pain of Salvation spelade. Det var inga intryck som fastnade. Dels eftersom dom spelade en gammal låt som jag hört alltför många gånger och en ny som dränktes i lite för mycket trumflashande. Har väldig respekt för vad dom gör. När jag var yngre tyckte jag att det var sjukt bra. Jag lyssnar på "Remedy Lane" någon gång om året, men känner att mitt intresse försvunnit och lämnat plats åt annan musik. Av ansiktena på åskådarna efteråt verkade det som om spelningen varit bra och uppskattad.

Jag trotsade kylan och regnet och begav mig ner till Strömsholmen för att se Pauline och senare Bo Kaspers Orkester. Gratis är ju ändå gratis. Jag har inte lyssnat på varken det ena eller det andra i någon större utsträckning innan. Pauline fick en väldigt liten och utsprid publik. Men hon tacklade det bra med lite skratt och spontana kommentarer. Mitt i ett intro sprang hon iväg på dass och hennes band fortsatte att jamma tills dess hon var tillbaka. Det märktes att hon och Tingsek har haft en del med varandra att göra. Det svängde på och var väl värt besväret. Bo Kaspers har fått, kanske något oförtjänt, skit från mig. Jag som verkligen jobbar med att uppskatta all musik jag hör. Men anledningen till att jag haft ett och annat emot dom tror jag började med något uttalande från sångaren (han heter inte Bo Kaspers väl?). Jag minns inte vad han sa eller i vilket sammanhang. Men jag blev ialla fall lite irriterad. Sen dess har jag haft en bild av dom som lite snobbiga och otrevliga. Har inte lyckats skaka av mig det. Jag såg inte hela deras spelning (dom håller fortfarande på nu tror jag). Det blev för kallt och jag kände inte riktigt att jag var på humör för mer. Dom fick en betydligt större publik än Pauline. Siktet från deras sida var väl på förhand att få till en turné med en idyllisk "slutscenerna på Äppelkriget"-stämning. Men det blev en massa paraplyer och vantar istället för picknick-korgar och stråhattar.

Nu ska jag sova. Imorgon kommer förmodligen en av bröderna förbi för att bolla lite idéer och lyssna på mina grunder. Jag är mer peppad än någonsin på att skapa musik. Var har den lusten kommit från helt plötsligt?

Först lite information till dig som vill nå mig:
Om jag inte svarar på ditt sms så beror det på att jag inte har stålar på kontantkortet just nu. Som det ser ut så fyller jag inte på förrän tidigast onsdag nästa vecka. Ring (om jag inte har mobilen påslagen så sover jag) eller kontakta mig via internet.

Sen lite cykelbike/annat:
Jobbar lite på musik som inte har ett självklart hem ännu. Från början tänkte jag att det skulle bli nästa cykelbike-alster. Men brorsan verkade bli tänd på det smakprov jag spelade upp för honom och tankar på att använda musiken i något gemensamt projekt dök upp (inte Ephelant). Då i ett mer liveanpassat sammanhang. Hursomhaver är jag grymt peppad på några grunder jag gjort den senaste veckan och bara måste använda dom på ett eller annat sätt.

Skippar lördagen på Arvikafestivalen. Inte så mycket att hänga i julgranen den dagen. Bara därför kommer säkert något sista-minuten-släpp dyka upp med någon akt jag inte för världen vill missa. Precis som sist jag var på Arvika bor vi inte på campingen. Precis som sist struntar vi i alkoholen. Det känns bra. Jag kan ibland få för mig att jag saknar det. Men det är bara min hjärna som romantiserar hela grejen. Jag glömmer bort vad kaoset kan innebära för en sån som jag.

Till slut ska jag komplettera gårdagens inlägg med några ord:
Jag mår efter en ganska tuff vår ganska bra just nu. Grattis till mig.

En låt:
Pontus & Amerikanerna - "Kapten Sol"

En del tyngd lyfte från mitt bröst idag. Det var väldigt passande - eftersom studentfirande står inför dörren och några dagar av festligheter här i stan. Då kan man gott få vara utan tyngder.
Har inte stenkoll på vad som händer under det här 350-årsfirandet. Men jag kommer säkerligen att gå på en och annan konsert. Vi ses kanske där.

Jag får ofta idéer när jag är ute och promenerar kring 3-tiden på morgonen. Det är så mycket idéer, in fact, att jag blir alldeles matt av att försöka komma ihåg dom. När jag höll på med arrangörsgrejer för några år sedan handlade idéerna mycket om festivaler, dess organisationstruktur osv. Nu är det mest kreativa jag sysslar med cykelbike. Följaktligen är det cykelbike-idéer. Imorse spånade jag en hel del på hur man skulle kunna presentera cykelbike live någon gång i en avlägsen framtid.
Dom flesta idéer jag har haft har inte kommit från det där första stadiet som händer inne i mitt huvud. Det beror på flera saker. Jag har till exempel inte haft handlingskraften, resurserna, kunskapen, erfarenheten, bundsförvanterna osv. för att genomföra det. Åtminstone är det det jag intalar mig.
Imorgon, tidigt på morgonen, ska jag ta ytterligare en promenad. Jag jagar fortfarande den idé som jag senare kommer att genomföra.

Några låtar:
Oren Lavie - "Her Morning Elegance"
Jenny Lewis - "See Fernando"
Skunk Anansie - "The Skank Heads"
Lavender Diamond - "You Broke My Heart"

cykelbikes nya alstret "Den inslagna vägen" lades upp idag.

- Har ett nytt bra cykelbike-alster på gång. Publiceras innan juli. Kanske redan imorgon.
- Spelar med Ephelant på torsdag (den 28;e).
- Går på Kultiration på fredag.
- Lyssnar på Jenny Lewis platta "Acid Tongue" en gång om dagen.
- Har skaffat Arvika-biljetten och kommer alltså att få se Nine In Nails en fjärde gång.
- Ska försöka rycka upp mig och ta ett och annat fotografi och lägga upp på bloggen.

Mungo Ponton. Så jävla klockrent namn. Lägg därtill skotsk dialekt, massiv skäggväxt och en fez. Om jag skaffar hankatt så ligger Mungo Ponton högt på listan.

cykelbike presenterar nytt alster på myspace.

Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med återberättandet av musik. Speciellt inte i fiktion, där man sällan ens lyckas återskapa världen runtom musiken. Har någon till exempel någonsin lyckats ge oss ett fiktivt punkband som är det minsta punk? Det känns oftast som man träffar bredvid mål - aldrig någonsin mitt i prick. Jag förstår egentligen inte vitsen med att ge sig på det. Jag blir rentav provocerad. Därmed inte sagt att jag själv aldrig försökt mig på att beskriva en öronorgasm, mina favoritlåtar osv. Gång efter annan kommer jag fram till att musik ofta, för att inte säga alltid, talar allra bäst för sig själv. Men lika ofta finns en lust att försöka få omgivningen att upptäcka något jag upptäckt. Och med den lusten kommer behovet av att kunna återge. Men musik är så subjektiv att den nästan skapas i lyssnarens huvud from scratch.

Anledningen till att jag helst inte genrebestämmer någonting jag komponerar är helt enkelt för att jag inte vet. Sällan siktar man mot en genre när man skapar någonting. I slutändan, när någon absolut måste få några referensramar, blir det till att använda generella begrepp som "ackustiskt" eller "elektoniskt" osv - sånt som förefaller mer objektivt än subjektivt även om det egentligen inte säger en bråkdel av vad upplevelsen innebär. Vi tycks behöva konkretisera musik. I vissa situationer kanske det underlättar, jag orkar inte gräva i det. Det intressanta är när vi angriper det hela från det perspektivet per automatik och inte bara låter det skölja över oss.

En låt:
Todd Sickafoose - "Bye Bye Bees"

Ett elskåp började brinna i mitt kvarter. Jag hade varit uppe sedan 21 igår kväll (ja, min dygnsrytm är missbildad - jag tänker inte gå in på det eftersom det bara kommer göra det här inlägget dystert) och höll som bäst på att titta på ett avsnitt av Vita huset när allt bara slocknade varpå jag öppnade fönstret och kände en konstig lukt. En dam cyklade förbi och utbrast: "Det brinner!" (det var inte så dramatiskt, hon mer konstaterade). Det första jag tänkte var att någonting hänt vid Mobella, ett företag som ligger nere vid ån alldeles härintill, och att lukten var en farlig kemikalie. Jag försökte slå på tvn för att se om det varnades så där som det gör, "...invånare som bor på Söder i Eskilstuna uppmanas att stänga alla fönster, dörrar och ventiler...", men strömmen var borta.

Jag har förresten redan sett alla "Vita huset"-säsonger redan. Men nu har jag köpt dom också och "tittar om". Jag såg första säsongen på två dygn förra veckan och har snart betat av andra.

Nine Inch Nails har påbörjat sin turné som går under namnet Wave Goodbye. Låtlistan ser annorlunda ut och han verkar ha en hel del ess i rockärmen. Det här blir NINs längsta turnéomgång utan uppehåll - 14 veckor tror jag.

GUIF förlorade förresten. Men jag är inte besviken. Dom gjorde en makalös säsong och jag bara måste ha abonnemang även nästa.

Några låtar:
Zero 7 - "In The Waiting Line"
Sia - "Breathe Me"
Sia - "Electric Bird"
The Postal Service - "Nothing Better"
Aimee Mann - "Dear John"
Aimee Mann - "Sugarcoated" (Live)
Jenny Lewis - "The Next Messiah"
Moloko - "The Time Is Now"
Miles Davis - "All Blues"
Keith Jarrett/Jan Garbarek - "The Wind-Up"
Justo Almario/Abraham Laboriel - "To Him Who Sits On The Throne"
Abdullah Ibrahim - "African Marketplace"

Veckan som gått har präglats av följande:
- Blivit som besatt av tanken att skaffa katt.
Jag överdriver inte om jag hävdar att jag legat sömnlös vissa nätter och funderat över detta i timmar.
- GUIF är i SM-final!!!
2008/2009 har varit den första handbollsäsongen då jag haft abonnemang på hemmamatcherna. Trodde aldrig jag skulle bli så engagerad i en sport och ett lag.
- WRQ på Café Sylvia.
Jazz live kan vara så jävla mysigt. Jag blev på riktigt bra humör. Ses nästa månad igen!
- Fått en Rubiks kub som jag scramblar och löser flera gånger om dagen.
Lärt mig en nybörjarmetod utantill.

Några låtar:
Serena Maneesh - "Drain Cosmetics"
PJ Harvey - "The Letter"
Ale Möller Band - "Tango Greco/Vrisi" (Möller/Grekisk trad)
Kultiration - "Rosenkvarts"
Jane's Addiction - "Superhero"
The Delgados - "I Fought The Angels"
Mew - "An Envoy To The Open Fields"
Nine Inch Nails - "All The Love In The World"
Serena Maneesh - "Drive Me Home The Lonely Nights"